EXPEDITION JORDEN IVargen och flickan är två vänner från en värld bortom vår egna. Som äventyrare får de i uppdrag att översiktligt kartlägga den nyupptäckta dimensionen Jorden. 
Jorden är en vacker plats med djupa skogar och höga berg, men till skillnad från flickan och vargens värld saknas harmonin mellan människan, djur och natur. Här förgiftas hav och himmel, skogar fälls och djurarter blir utrotningshotade. Egoism och grymhet tycks ha vänt människan mot naturen och dess invånare.

EXPEDITION JORDEN I

JORDEN, EN NYUPPTÄCKT VÄRLD



Ljuset var bländande. Färgerna sprakade.
Allt var förvrängt och det kände som att kroppen var avskilt från sinnet. Allt de såg var abstrakt tills en tunnel började formas framför deras ögon. Ett skallrande ljud senare och all rörelse stannade upp. 
Flickans känsel började komma tillbaka och hon kände den fuktiga marken under sina fötter. Hon började att gå och efter några vingliga steg stannade hon upp och tittade över sin axel. Blicken vandrade neråt tills hon mötte stora nyfikna ögon. De vidöppna lurviga öronen stod rakt upp. Huvudet var på sned och vid bakpartiet virvlades sandpartiklar upp. Fram och tillbaka, fram och tillbaka… Ungvargen visste vad som väntade dem och flickan log brett. De hade färdats till en annan dimension, och mycket talade för att denna värld liknade deras egna. 
Hon andades in. Friska granbarr och mustig jord fyllde hennes sinne med ett familjärt lugn. Skogen var närvarande och djurvärldens läten förstärktes i tunneln. Även om de hade kunnat tänka sig att bara ta det lugnt, var det här ingen semester. Just hon och ungvargen hade valts ut och hade fått det ädla uppdraget att utforska och anteckna om denna nya värld som ingen annan tidigare hade satt sin fot eller tass i. Än visste de inte vad denna planet kallades för. Naturen hade inget svar på det heller, men så småningom skulle de få höra genom en öppen fönsterruta dess namn.  
Det som trädens rötter klamrar sig fast i.Där hennes fötter vilar på.Och solen ser ner på.Det som ger meningoch tröstar.
Andas!

DET FINNS INGA HINDER

Stormen är ovanför, men den hörs inte, syns inte, talas inte.
Inte förrän de lyssnar,bara för att höra susningar.Inte förrän de ser,medans ögonlocken brinner.Inte förrän de yttrar sig,och vattnet forsar in.
Stormen är ovanför,och barnen tittar på dig.

KAN JAG LITA PÅ DIG?



De två före detta vännerna frågade varandra: “Kan jag lita på dig?”
Tallriksstora ögon var fäst vid flickan och luften som trycktes ut genom hans nos var så kall att sankmarkens pölar frös igen. Det ryckte i vargens päls men benen stod stadigt - rädd för vad hans enorma kropp kunde orsaka. Efter all denna tid var han nu högre än de högsta tallarna och starkare än vilket annat däggdjur som hade existerat på Jorden.
Den späda rösten som han var bekant med fanns inte längre och omedelbart överröstade hans skallrande stämma flickans. Hennes ord blev blekare och blekare för att sedan bli obefintligt. Det stora djuret talade:
“Du har sett liksom mig den förödelse som råder här. Av det lilla som finns kvar av moder natur vaggas jag inte till ro. Mina lungor värker av all smuts och mina tassar blöder från allt avfall som ligger runtomkring. Jag tittar på odjuren med avsky. Se hur de skrattar och leker genom livet samtidigt som rören ovanför deras boningar spyr ut självaste undergången! De hejdar sig inte, för konsekvenserna ligger inte på dem! ‘Inte än’ säger de tyst till sig själva.
De är blinda. Förlorade till egoismens spiral, förevigt hjärtlösa.
Vad är det som säger att ni inte kommer att börja behandla naturen liksom de tvåbenta i denna värld...? Era veka klor, pälslösa hud och äggformade huvuden säger sig självt!”
Vargen kunde inte vara still längre, musklerna brann och känslorna var för starka. Utloppet var ett faktum och framför honom stod flickan.
InstagramEmail