BERÄTTELSER UR:
EXPEDITION JORDEN KAPITEL III
DYSTOPI / UTOPI
I UTOPIN:
ETT ÖVERLÄMNANDE
(AV MÄNNISKAN)
Aeza var mest förväntansfull, men hon kunde känna av en viss hotfullhet i luften. Figurerna i kapporna såg ut som människor, vissa av dem stack ut mer än andra med deras djurliknande kroppsdelar. Hennes kidnappare: den stora vargen och flickan i den gula klänningen, släppte av henne vid folkmassan där en lång figur plötsligt trädde fram. Med en välkomnande gest och en varm blick tackade hon vargen för människan som skulle vara mycket värdefull för deras vetenskap.
II UTOPIN:
NYFUNNA VÄNNER
Det enda som påminde Aeza om att hon var fånge var ett fönster med galler. Rummet var levande. Väggar och tak var täckta med trägrenar och rötter som slingrade runt varandra. På ett krokigt skrivbord vid fönstret fanns böcker och i en keramikvas hade hon placerat några blommor och en fjäder. Den hade hon inte fått av figurerna som kom förbi ibland och frågade hur hon mådde, utan från monstret utanför fönstret. Hon tänkte tillbaka: Kalla migh icke för monster! Jagh är en varelse. Ni borde veta vid detta lag. Varelsen hade kikat in genom det gallerförsedda fönstret och tittat på en orörd historiebok på skrivbordet och påpekat att Aeza var slö. Hon log vid minnet och tittade ut genom fönstret. Den sena kvällssolen stack i hennes ögon och hon hoppades att varelsen skulle komma på besök. plötsligt gungade marken under henne när besökaren landade på ett av det enorma trädets grenar utanför och några kolpennor rullade ner från skrivbordets kant. Solljuset täpptes igen när ett stort lurvigt huvud med kattögon tittade in.
”Har- har ni någon af de där märkliga bären kvar?”
Aeza grävde fram en chokladpralin ur hennes gamla jacka och räckte fram den med viss ansträngning genom gallret. Försent insåg hon sitt misstag och höll andan när varelsens näbb högg tag runt pralinen (som fortfarande var inlindad i foliepapper) och snuddade lätt mot hennes handflata. Hon andades ut.
”En till?”
Med en skakig hand rotade hon i fickan.
”Sorry. Har inga fler.”
Hennes hjärta sjönk till golvet när hon mötte varelsens blick. Inte hade hon trott att så mycket känslor kunde förmedlas under all päls.
”Vi kanske kan snacka bara, eller något.”
”Jorden.”
”Va?”
”Det är där ni bor?”
”Mm.”
”Där finns fler bär?”
”Det kan man väl säga.”
”Då flyger vi ok hämtar.”
”Mm… Va?”
”Jagh sa: då flyger vi ok hämtar.”
”Du måste driva med-”
Aeza skrek när hon avbröts av varelsen som våldsamt slet loss ett gallerstäng med näbben. Ett efter ett flög gallerstängerna iväg.
”Var tyst. Icke för att jagh tror att de andra har några problem med vår resa - speciellt om de får smaka bären, men. Ja. För att vara helt säker.”
En omtumlad Aeza började att kliva ut genom fönstret.
”Glöm icke historieboken! Uppenbarligen är du virrigare än en nykläckt fågel ok behöver hjälp. Tur att ni har ramlat över migh som ska lära er. Men tacka inte migh, tacka bären för det.”
”Oh my god. Jag ljög.”
”Ljög om vad om jagh får fråga?”
”Det finns inga fler bär.”
”Mycket lustigt.”
”Jag menar allvar.”
Trädet skakade under hennes fötter när ett argsint läte pressade sig fram mellan den sammanslutna näbben.
”Ska du flyga iväg nu?”, frågade hon.
Egentligen var lögnen påhittad, kanske var det ett enormt misstag som skulle kosta henne sin nyfunna frihet. Men Aeza behövde testa den bevingade skepnaden, hon ville innerst inne inte hem utan någonting annat lockade henne. Främmande röster började att höras på håll, ändå fortsatte de att stirra på varandra i tystnad.
”Inte utan er.”
III UTOPIN:
JOBBET ÄR ERT
Figuren i den glittriga klänningen stod upp vid matbordet och på varsin sida satt Aeza och flickan. Två stora skepnader skymde solljuset som sipprade mellan trädkronorna. Lougglan, som såg ut som en blandning mellan ett lodjur och en uggla, och vargen, svart som natten och med tre öron på varje sida. Flickan och vargen hade knappt hunnit vakna innan de kallades till det akuta mötet.
”Med all förståelse varelse- men ni måste förstå att det är en människa ni pratar om. Att ha en sådan som äventyrare på självaste jorden är som att be om ett förräderi. Risken är för stor!”
”Aeza har två armar ok ben med fem fingrar på vardera”, lougglan sneglade på den andra flickan. ”Precis som äventyraren i gult här. Jagh ser icke problemet.”
”De är allt annat än lika. Den här äventyraren är från vår värld, inte sant?”
Figuren tittade på vargen som glatt nickade på huvudet.
”…Dessutom blir det omöjligt för oss att studera människan om ni två ska flyga iväg på uppdrag till jorden konstant.”
”Det blir ert problem. Aeza är min utvalda ok jagh är hennes.”
”Vi kan inte tillåta er-”
”Vad. Är. Ert. Problem? Tvivlar ni på min förmåga? På hennes?”
För varje yttrat ord hade lougglan närmat sig, tills hon var ansikte mot ansikte med figuren. Raggen stod upp. Glitterklänningen såg platt ut i lougglans skugga, någonting som avspeglades i bärarens ansikte. Aeza tittade bort mot flickan och hennes uttryck var detsamma som figurens, om inte ännu mer hemlighetsfull.
”Vi skulle aldrig tvivla på er förmåga, varelse. Låt oss ordna en ceremoni för er så ni kan påbörja ert äventyr.”
Bordsservisen klirrade när flickan i den gula klänningen hastigt ställde sig upp och vände sig om och gick. Efteråt kommenterade figuren:
”Ni får ursäkta äventyraren, de tenderar till att vara respektlös.”
”Hon menar inget illa”, svarade vargen men tystnade när han märkte att rösten inte riktigt trodde på orden.
Aeza hade kanske försvarat sina kidnappare tidigare, men hon visste inte riktigt längre vad som var verkligt, med allt galet som hade hänt på sistone. Vem kunde hon lita på? Det enda hon var säker på var sin äventyrslystnad och modet lougglan gav henne.
IV JORDEN:
SKYDDSRUMMET
”Här lyser det, men ingen bor här”, sa lougglan.
”Tror du verkligen att någon skulle vilja det?”, svarade Aeza.
”Varför inte?… Okej, den ser inte så mysig ut. Den hade passat bättre uppe i ett träd, med utsikt över naturen och med solljus som väcker en om morgnarna”.
”Eh, det hade helt förstört syftet.”
”Då är den ganska värdelös.”
”Tills den inte är det.”
”…”
Och så flög de vidare i nattmörkret till nästa upptäckt.
V JORDEN:
KONSTRUKTIONER
(UNDER KONSTRUKTION)
Från högsta våningen på ett parkeringshus kikade Aeza och lougglan ner på byggarbetsplatsen. Den dimman låg som ett täcke över staden och det var svårt att urskilja gruvorna vid horisonten. Lougglan hukade sig för att inte bli sedd från människorna nedanför. Hon var märkbart obekväm och skrapade med klorna längs med asfalten. Att bli sedd var inte hennes största oro utan det var den främmande miljön, eller avsaknaden av den rättare sagt.
“Vet ni vad de gör?”, frågade lougglan.
Innan Aeza hade blivit kidnappad hade hon sett byggarbetsplatsen på håll från ett bilfönster på motorvägen. Lyftkranarna påminde henne om djurkyrkogården med korsen av pinnar där hon bodde. Nu när Aeza tittade från ett fågelperspektiv kunde hon se den spruckna jordskorpan som ett gapande hål ner till underjorden. Dimman var så tjock att den skymde sikten ner i hålet och tvärs över det hela satt en massa rör. De såg ut som galler men hon förstod att det var något annat syfte med dem.
”Nej, jag har aldrig riktigt koll. Men allt det här får mig att känna… Inte alltid jag vågar göra det. För min egen skull."
-
Korta berättelser ur: Expedition jorden kapitel III - Dystopi/Utopi
© 2023 Lisa Pettersson
